That I feed the hungry, forgive an insult and love my enemy
… these are great virtues! But what if I should discover that
the poorest of the beggars and the most impudent of offenders
are all within me, and that I stand in need of the alms of my own kindness;
that I myself am the enemy who must be loved? What then?

– Carl Gustav Jung

Jag möter tiggare varje dag på gatan. De är människor som ofta har mycket svåra livsomständigheter. Det berör mig och jag vill hjälpa. ”Men kan jag vara säker på att mitt bidrag hamnar i rätt händer, eller om jag väljer en annan hjälpväg: vilken av alla organisationer ska jag vända mig till?” Att förlåta en människa som sårat mig kan vara en ännu större utmaning. Jag försöker intuitivt skydda mitt öppna, sårbara hjärta och drar mig kanske istället undan. Sist men inte minst: Att älska min fiende kan te sig rätt och slätt ogörbart, ja ologiskt. Jag ser ju endast ser hens onda, skrämmande, och kanske även motbjudande sidor. Allt det goda – mer mänskliga – har dolts. Så varför skulle en sådan människa förtjäna min kärlek?

Ändå är nog det allra svåraste att upptäcka – och erkänna – dessa arketyper inom mig själv. De lever som skuggjag, i längtan efter mitt erkännande, och min kärlek. Varje dag får jag möta dem – de ovan nämna men även många fler. Alla de gånger min irritation triggas, då jag ser något jag ogillar eller upprörs av hos någon annan, är det sannolikt ett av dessa beskuggade, mer eller mindre förträngda, jag som pockar efter uppmärksamhet. Ja, de behöver min värme och uppmärksamhet. Men istället har jag förpassat dem till källarregionen inom mig, fullständigt begravda av damm och skamfyllda förnekanden. Inom buddhismen brukar man prata med tacksamhet om ”fiender” – de sägs kunna bli dina allra bästa vänner! Det låter ju absurt, fånigt idealistiskt, tänker du kanske, eller t o m destruktivt? Men det menas inte i masochistisk mening; att du ska låta ”fienderna” trampa på dig. Nej tanken är istället att de kan hjälpa dig att befria fler av dina skuggjag från sin inre exil. Att ”fienderna” ger dig möjlighet att växa, om du vågar möta i alla fall en liten del av det väckta obehaget. Det skapas då mer utrymme inom dig själv.

Ja med denna livsuppgift är det alltså inte främst våra (upplevda) vänner som kan hjälpa oss. Det betyder inte att vi behöver börja umgås med alla utmanande personer vi hittar. Men när de dyker upp, och det kommer de att göra (tro mig!) så ska vi heller inte undvika dem, säger buddhismen. Utan stanna upp ett ögonblick, innan (eller efter) du tänkt ut de 100 hatplanerna, och fundera på vad detta egentligen handlar om: Vad i den andre är egentligen jag? Och utmana dig själv lagom mycket. Men sluta aldrig förvånas, eller väckas, av alla de sätt som den andre faktiskt speglar dig själv.

Och sluta för all del aldrig städa i källarlokalen. Du kan komma att trilla över en och annan okänd skatt! Vill du gå på vidare upptäcktsfärd inom dig själv tillsammans med en ”vägledare” (och få lite hjälp med ”städningen”) – välkommen att börja i psykodynamisk terapi!